Sophia (Robin + Will) - August 8 '02: Kägelbanan, Stockholm (SE)

Review 1 I have to admit that I was scared at first. I have lived with Robins songs for so long that I  sometimes find it hard to seperate the actual songs from the stuff that went on in my life at the time of the release of the Sophia records. But as soon as Robin and Will enter the stage of the packed and extremely hot Stockholm club all my worries disappear. They head right in to an alarmingly beautiful 'I left you', and Robins voice seem on the brink of cracking in the chorus. It’s so beautiful Idon’t know what to do. The sound is brilliant, and Wills piano adds an extra melodic touch to the songs. Robin seems to be in top mood also, smiling and joking between songs. At one point in 'If Only' I hear a few girls laughing in the front row. After the song Robin turns to them and asks jokingly: ”Does my pain ammuse you, huh? Does my emotional torment actually make you happy? Oh, you should be my girlfriend then”. They did actually play one new song, wich Robin introduced as being called "Sitting in the sun... or something”. It is really good. A slow paced, quite beautiful thing with some advanced chord-changes and a, dare I say so, really funny lyric. The company of Malcolm, Robin and Kris arrived to Stockholm a bit late, wich made them have to shorten their sets a bit. Sophia only played six songs, and it was way too short. I actually heard people in the audience begging Robin to play just one more song before he and Will left the stage. They didn’t. Too bad. Martin Söderström Review 2 Brustna hjärtans patrull En helkväll i helandets tecken, när Malcolm Middleton, Robin Proper-Sheppard och Kristofer Åström gästar Stockholm. Vi är inte så många som brytt oss om Robin Proper-Sheppard, men vi som har gjort det har också gjort det desto mer. Det är därför jag befinner mig i Stockholm en torsdagskväll. Det är därför jag är livrädd i Stockholm en torsdagskväll. Det här är egentligen ingen recension, snarare ett blad ur en dagbok. Det råkar i det här fallet vara mitt liv, men jag är inte ensam. Åtminstone inte i den bemärkelsen att det inte är en upplevelse jag delar med andra. Jag växte upp med ett hål inom mig. Istället för att gå mot ett mål var jag alltid upptagen med att lämna saker bakom mig. Bara för att inse att när jag väl bränt den sista bron, hade jag inte en aning om vart jag ville ta vägen. Det har alltid handlat om att komma bort från andra, aldrig om vart jag vill gå. Ibland kan jag undra om jag inte kommit en millimeter från 1985. Det var året då jag upptäckte många av dem som skulle komma att stå mig lika nära som mina bästa vänner: Morrissey i The Smiths, Aimee Mann i 'Til Tuesday, Karin Wistrand i Lolita Pop, Blixa Bargeld i Einstürzende Neubauten och Andrew Eldritch i The Sisters of Mercy. Det var de som fyllde det där hålet inom mig, som fanns där när jag behövde dem. Jag vet inte hur många kvällar och nätter jag spenderade med långa promenader i regnet, bara för att undvika det hem som aldrig var ett hem. När Andrew Eldritchs berättarjag i "Lights" är någon som aldrig tillåts stanna, som alltid är utanför, som alltid är på väg mot ljus i fjärran, så spelar det ingen roll att varje strimma hopp slocknar när han kommer nära. Det var åtminstone en väg att gå. "I'm happy here in the rain", skriker han gång på gång i slutet. Det kändes som att han förstod, och allt blev så mycket lättare. 1985 var åtta år innan Robin Proper-Sheppards The God Machine spelade in "One Last Laugh in a Place of Dying". Där finns en låt som heter "Boy by the Roadside". Den hade kunnat vara "Lights". Det finns få komplimanger som är större än så i min värld. Men The God Machine erbjöd aldrig någon väg ut. Robin Proper-Sheppards texter utspelar sig i kvävande ensamhet, alltid efter avskedet, alltid efter hoppets låga falnat. Berättarjaget i "Boy by the Roadside" orkar inte ens längre försöka tala med någon. Alla försök är ändå predestinerade till att utgöra nya besvikelser, ytterligare bekräftelser på att man inte duger eller räcker till. Texterna är ofta riktade till en kvinnlig motpart, ändå känns hon sekundär. Kvar är lik förbannat bara ensamheten, det där hålet inom en, det där hålet inom mig. The God Machine slutade när en av medlemmarna gick bort. Robin Proper-Sheppard sålde sina instrument, men efter några år kunde han inte längre hålla sig borta från musiken. Den blev, liksom tidigare, en viktig del i att bearbeta det svarta och svåra. 1996 kom debutalbumet med hans nya band Sophia. Där The God Machine i regel var en vägg av gitarrer, är Sophias "Fixed Water" det sköraste jag kan tänka mig. Bräckliga, mjuka sånger, i regel lika vilsna som tidigare, men emellanåt med ett förlåtande, hoppfullt tonläge. I sista spåret "I Can't Believe the Things I Can't Believe" sträcker Robin för första gången ut den där handen, som att det en dag skulle vara möjligt att sluta springa. Men det är också det som är så svårt. När Fan blir gammal blir han religiös. När Robin Proper-Sheppard blir gammal blir han förälskad. När Robin Proper-Sheppard blir gammal blir han älskad. Det är det som är det svåraste av allt. Det är därför jag är i Stockholm en torsdagskväll och det är därför jag är så rädd att min nervositet borde ge utslag på Richterskalan. Jag fyllde det där hålet inom mig med ord andra gav mig, sådant som de personer som borde givit mig dem inte var kapabla till. Det var så jag formade min tillvaro. Jag hade inget annat. De blev min trygghet, mitt sammanhang, fick mig att känna mig mindre trasig. Men det finns människor som älskat och älskar mig. Jag är inte en tiondel så usel som jag tror, utan stark, stolt och vacker. Idag vet jag det. Problemet är att jag ska tro på det också. Det är därför det här inte är en konsertrecension och än mindre någon snyfthistoria, snarare en generande uppenbar realitet. Det handlar mest om identifikation och förståelse. Och - förstås - löjligt bra låtar. Kägelbanan är utsåld och det är så varmt att jag tror att min kropp ska övergå till flytande form. Arab Straps gitarrist Malcolm Middleton är först ut på scen i det paket som han, Robin Proper-Sheppard och Kristofer Åström kallar "Three Cities a.k.a. One Man's Home Is Another Man's Hell". Malcolm Middleton är kvällens uppenbarelse. Han är lågmäld och finstämd, sångerna spröda, bitterljuva och fullkomligt oemotståndliga. Texterna kännetecknas lika mycket av en påträngande förtvivlan som en avväpnande humor. Om hur man kan känna sig så ensam att man borde köra av vägen så att åtminstone polisen kommer och håller en sällskap för en stund, om hur man är "halfway between useless and potential", om hur man efter ett möte med djävulen och en ängel ändå dras till killen från det där svavelosande stället, han som bekräftar det där man redan vet: "You'll never amount to anything / And your songs are shite". Middletons blodallvarliga men ändå komiska misär resulterar i den första konserten på år och dagar som både gjort mig genuint överraskad och tokfånigt förtjust. Det är som att träffa en människa som är så unik och underbar att hon går rakt in i dig, känslan är densamma. Att jag skulle kunna lyssna till Malcolm Middletons röst precis hur länge som helst. Fast jag får ju inte det. Och det är inte därför jag är här. I baren under pausen blir jag påmind om det, när Den Låten från Sophias andra album "The Infinite Circle" spelas. Min vän släpar omedelbart ut mig därifrån. Han vet vad han gör. Det är därför jag är här. Robin Proper-Sheppard har kommit mig så nära att jag sällan kan isolera hans sånger från de upplevelser jag förknippar dem med. Två veckor innan konserten sitter jag och tummar länge på Sophias plattor innan jag trycker på play. Jag vet att jag inte alls gör det för att jag ska låta mitt huvud reda ut om jag vill ha en intervju eller inte. Han säger mig det jag själv insett men inte vågat erkänna, att jag inom mig redan fattat det beslut som är det absolut sista jag vill göra. Det är därför jag är så rädd. När mitt hjärta skriker och ber om att det inte ska vara sant. Därför är det kanske lika bra att Robin Proper-Sheppard och Kristofer Åström i sista minuten bestämmer sig för att byta spelordning. När Robin helt plötsligt står så nära att jag kan ta på honom, har jag åtminstone inte hunnit bli än mer hysterisk. Han spelar sex låtar och öppnar med "I Left You". Hans röst är på väg att spricka i refrängen och det är så bra att jag tror jag ska sluta andas. "So Slow" är ännu bättre: "I turn off the light but leave the television talking / No, tonight I don't want to be alone / I try to close my eyes, but I'm afraid of the dark / I see you everywhere". Det är dessa rader som flyter fram och tillbaka i mitt huvud efter konserten, när jag ligger klarvaken och inte förmår stänga av mina tankar. Där finns ingen TV som kan prata bort mig, så jag tvingas lyssna till mig själv. Jag är lika rädd för att se denna någon överallt som för att jag ska sluta göra det. Jag orkar inte med insikten att vi under vägen till ett provisoriskt vi trasat sönder varandra så till den grad att vår enda chans ligger i att riskera att förlora varandra helt och hållet, att det bara är så vi en dag kan hitta tillbaka. Nej, det här är verkligen inte en konsertrecension. Kanske är det positivt att Robin Proper-Sheppards uppträdande bara är en halvtimme. Det är ungefär så länge jag förmår ge mig själv konstgjord andning vid scenkanten, och han spelar tack och lov inte Den Låten. Han är bra, väldigt bra. Ändå är den allt överskuggande känslan en upplevelse av lättnad. Att jag faktiskt överlevde, att jag en dag när jag är starkare åter vågar ta mig an hans skivor. Jag hör några röster som gnäller om att Robin mellan sångerna är glad, trevlig, kul. Jag begriper inte vad sådana människor förväntar sig. Det är det som fullbordar den renande, upplyftande effekten, den distans, attityd och värme som gör att det går att härda ut under allt det svåra. Det är inga sidor som utesluter varandra. Inga skriver, till exempel, så roliga texter som Morrissey och Andrew Eldritch, inga skriver heller så brutalt ärliga texter. Utan deras humor hade de inte varit någonting alls. Utan deras humor hade de spelat i Weeping Willows eller Fields of the Nephilim. På förhand trodde jag jag skulle kunna hantera Kristofer Åström. Det går inte alls särskilt bra, inte bara för att "All Lovers' Hell" ställer frågan om hur man gör när man tvingas definiera om sig själv i nya mönster som på något sätt ska förenas med de tidigare, inte enbart för att "I said you're the one / The one to hold me / But I guess he said that too" från "How Come Your Arms Are Not Around Me" är en av de mest otäcka textpassager jag vet. Det blir alldeles för nära, när det inte är en slump att de nya sånger han spelar låter som de gör. Han är nervös och lätt generad, men lika charmerande och öppen som Malcolm och Robin. "Jag är näst sämst i hela världen", viskar Kristofer, som att han vrider om kniven i sitt hjärta. "Det är bara Kalle Olsson i The Bear Quartet som är sämre", säger han med ett illvilligt flin. Och det är väl här någonstans själva kärnan finns. Det blir inte för mycket med tre melankoliker med akustiska gitarrer på en kväll. För att de är så mycket mer än så. För att vi alla är så mycket mer än så. Anders Svensson (musiklandet.se) Set list * I left you * If only * So Slow * Another trauma (new song) * Ship in the sand * The sea

Live pictures by Martin Söderström